HISTORIA OM DEN SVENSKA VARGEN


I Sverige började vargens tillbakagång vid mitten av 1800-talet och redan vid sekelskiftet var den tillbakaträngd till fjällkedjan. När vargen fridlystes 1966 fanns det förmodligen högst tio vargar i landet. 1978 föddes en vargkull den första sedan 1964 i nordligaste Sverige. Kanske var det några av dessa som vandrade söderut till Värmland. Det finns också tecken som tyder på att det hela tiden funnits en liten flock kvar på gränsen mellan Värmland och Hedmark i Norge. 
År 1983 föddes en vargkull i nordligaste Värmland.


Därefter har varje år utom 1986 fötts minst en vargkull i Sverige. Flera år två och 1996 tre. Det är ännu oklart hur många kullar som föddes under 1997. Troligen var det minst fem i Skandinavien.

Vargen har en fantastisk förmåga att anpassa sig till olika naturtyper och har tidigare funnits över hela den Skandinaviska halvön. Redan på 1200-talet fanns det bestämmelser i de svenska landskapslagarna som krävde att bönderna höll sig med olika hjälpmedel såsom vargtyg, vargnät och varggård för att fånga varg.
Torpare och bönder var också ofta beordrade att delta i så kallade vargskall, där stora drevkedjor med upp till flera tusen personer gick genom skogarna i jakten på varg. Den som uteblev från dessa vargskall fick böta. 1647 infördes skottpengar på varg upp till ett tusen kr per varg. Trots det fanns det under 1700-talet antagligen ännu flera tusen vargar i Sverige. Men i och med att bönderna fick lagstadgad jakttid 1789, och därmed rätt att jaga älg, hjort, vildsvin och rådjur på sina egna marker, så minskade vargens favoritbytesdjur kraftigt. På 1840-talet fanns rådjur till slut bara kvar på några enstaka gods i Skåne! Detta i kombination med att människan hade fler och fler tamdjur i skogen bidrog till innebar att vargen fick det allt svårare att försörja sig på viltkött och den började därför intressera sig mer för tamdjuren än tidigare. Enstaka familjer drabbades hårt av vargangrepp på sin boskap och svenskarna beslutade sig på allvar för att utrota vargen helt och hållet. Med hjälp av gift, fällor, kulor och krut fick man ganska snabbt bort vargarna från södra Sverige. 1827-1839 fälldes 6 790 vargar i Sverige, varav 271 bara i Stockholms län. Minskande skogs ytor på grund av uppodling, i kombination med olika djursjukdomar försämrade vargens livs möjligheter ytterligare. Vargarna trängdes undan allt mer norrut och till sist fanns där i stort sett bara kvar enstaka, spridda djur, uppe i fjällkedjan.

Att människan alltid har varit fascinerad av vargen märks inte minst på alla ortsnamn som har ordet ulv eller varg i namnet som bl.a. dessa.

Ulvahult, Ulvakölen, Ulvan, Ulvanstorp, Ulvas, Ulvaskog, Ulvberget, Ulvebo, Ulveket, Ulvered, Ulverud, Ulvesta, Ulvestad, Ulvestorp, Ulvesund, Ulvhult, Ulvkisbo, Ulvoberg, Ulvs, Ulvsbo, Ulvsbomyren, Ulvsborg, Ulvsby, Ulvshyttan, Ulvsjö, Ulvsliden, Ulvsmåla, Ulvsnäs, Ulvsta, Ulvstorp, Ulvsunda, Ulvsätern, Ulvsättra, Ulvsön, Ulvtorp, Ulvvik, Ulvåker, Ulvåsa, Ulvåsen, Ulvåtjärn, Ulvöhamn, Ulvön, Vargarn, Vargbacken, Vargbo, Vargbrännan, Vargbäcken, Vargfors, Varghögen, Vargliden, Varglund, Vargnäs, Vargträsk, Vargträsk, Vargödraget och Vargön.